Poängen med orden – ett brev från slutna psykiatriska avdelningen

En höstdag för sjutton år sen satt jag och betraktade träden som rörde sig i vinden utanför mitt fönster. Jag hade nyligen fyllt arton år. Träden stod utanför sjukhusbyggnaden, utanför den slutna psykiatriska avdelningen där jag var inlåst, mot min vilja, för att jag ansågs vara en fara för mig själv.

Ett misslyckat självmordsförsök ledde till att jag hamnade där. Ett noga planerat och väl förberett försök – jag var grundlig i allt jag gjorde redan då – som ändå avvek från manus i sista stund. Det föll på en ren slump, som jag numera inte tänker på som en slump, lika lite som jag tänker på självmordsförsöket som misslyckat.

Jag satt vid fönstret i timmar, i tystnad, och höll blicken fäst vid träden och deras rörelser. De rasslande löven och de kraftiga men ändå smidiga grenarna. Det blåste hårt den dagen.
Tråden som man justerar persiennerna med var ersatt med en vev. Eluttagen var säkrade. Ingen spegel ovanför handfatet. Var tionde minut, dygnet runt, öppnade någon dörren och tittade in, för att kontrollera att jag inte rivit lakanen ur sängen och var i färd med att göra en snara av dem.

Kontrollerna var onödiga. Det var över. Jag hade försökt, misslyckats och nu var det över. Jag var inte lagd åt det dramatiska och hade inga planer på att försöka igen. Jag hade inga planer alls. Jag hade frånsagt mig allt, livet och min plats i det, i och med mitt beslut och nu var jag kvinnan utan framtid. Det dröjde många år innan jag förstod vilken välsignelse det var.

Där och då var det ingen välsignelse. Det var ett vakuum. Det var slutet på den kamp som pågått i så många år att jag inte längre kom ihåg något annat liv. Det var tomheten som var kvar efter att allt det jag varit, trott på och hållit fast vid förbränt sig självt. Det var såren som läkt fel eller inte läkt alls. Fantomsmärtorna efter de delar av mig själv som inte överlevt, efter den barndom som till stor del gått förlorad. Som jag – till slut – inte längre orkade fly ifrån.

Jag var ensam på det sätt jag tror att en människa bara är när hon står ansikte mot ansikte med sin egen död.

I skåpet bredvid min säng låg en hög med kläder som någon – mamma? Jag minns inte – hade lämnat. Där stod också två flottiga papperspåsar, en med vaniljbullar och en med punschpraliner. Någon som visste att det var mina favoriter hade skickat med dem. Jag levde på de där bullarna. Om man ville ha lunch och middag var man tvungen att gå ut i matsalen och äta tillsammans med de andra. Jag undvek det.

Det finns en anledning till att avdelningen är låst. Många av dem som finns där är … well, galna, helt enkelt. Som hon som vandrade korridorerna fram och tillbaka med en hink som hon med jämna mellanrum spydde i. Hon som ylade varje timme. Han som varje eftermiddag packade sin resväska och satte sig vid utgången och väntade på att bli hämtad, av gud vet vem.
En och annan var där av andra anledningar, som jag. Vi pratade aldrig med varann men ibland möttes våra blickar i korridoren och en tyst fråga utväxlades … Du också?
Jag vet inte om jag någonsin mött en sån djup medkänsla som i de blickarna.

På nattduksbordet stod ett inramat foto av mina småbröder, bara barn vid den tidpunkten, klädda i cowboykläder och allvarliga miner. Bredvid dem två böcker. Farväl till vapnen, av Hemingway, och Anna Karenina, av Tolstoj. Efter några dagar förmådde jag vända blicken från träden utanför och plocka upp dem. Avverkade Hemingway lika snabbt och effektivt som han skriver, utan att ta intryck.

Sen öppnade jag Anna Karenina.

Det är en lång bok och jag var tacksam för det. Jag vilade i Tolstojs ord, på samma sätt som jag vilade i grenarnas rörelser utanför fönstret. Det var inte en flykt ifrån. Tvärtom. Det var nära, nära. Tätt mot huden. Det var kontakt i en situation då all kontakt blivit omöjlig.

Anna Kareninas väg utför var på alla sätt annorlunda än min. Hennes omständigheter och utgångspunkt likaså. Det enda vi egentligen delade var namnet, och kanske en viss oförmåga att följa reglerna. (Och vår mänsklighet. Och sårbarhet. Och förtvivlade längtan.)
Hon klarade sig inte. Anna Kareninas väg slutade med hennes förvirrade självmord. Och hur mycket jag än förstod och delade hennes känsla av att det inte fanns någon annan utväg så såg jag att hon hade fel.

(Att jag hade fel.)

Det gjorde ingenting lättare. Det läkte inga sår. Men det var sant. Och sant gick att vila mot.

Det skrivna ordets kraft var ingen nyhet för mig. Utan böcker hade jag aldrig klarat mig de där första arton åren, det är jag säker på. Litteraturen var min medicin, min tillflykt och min vila under hela min uppväxt. Kanske spelade den aldrig så stor roll som de där dagarna jag tillbringade tillsammans med Anna Karenina, på botten av livet.

Orden

Min kärlek har varit lite svalare ett tag. Det har känts så. Men i själva verket har den bara förändrats. Jag läser inte som förr. Läser inte samma saker som förr. Älskar det jag älskar intensivare och bryr mig samtidigt mindre om hela grejen. Om branschen. Om böckerna. Om rätt och fel.
Älskar processen. Älskar när skrivandet blir renaste meditation. Älskar när orden faller. Just. Precis. Rätt.

De sällsynta tillfällen då de når fram. Dina ord blir mina och mina blir dina.
Då är vi inte ensamma längre. Och viktigare än så blir aldrig vår stund på jorden.

Djupaste kärlek
/Anna